När jag då inte kunde/ville fortsätta med Waran (se förra inlägget) så blev det att gå på Fragmin istället. Även här får man en bricka som ser lagom diskret ut (inte), men min läkare tipsade om att man på sommaren kan fästa den på bh:n istället för att ha den runt halsen. Riktigt hur man skulle fixa det snyggt o smidigt kom jag aldrig på så det ska erkännas att jag slarvade mer med den brickan än med Waranbrickan. Fragmin kändes på nåt sätt inte lika farligt (men man ska givetvis ha brickan på sig, var inte dum som jag).

Mitt tips när man tar Fragmin är att lära sig sätta dem på olika ställen, och att alltid dra tillbaka när man fört in nålen för att se så det bara kommer luft i sprutan- och inte blod, så man punkterat ett kärl. Jag lyckades sätta nålen i ett kärl en gång, o bara den lilla mängd som kom in med nålen gjorde att jag fick ett gigantiskt blått fält, såg ut som en rejäl lårkaka om ni sett en sån. Och ingångshålet ville absolut inte sluta blöda.. vill inte tänka på hur det sett ut om jag sprutat in alltihop o inte backat.
Sen, som sagt, sätt dem gärna på olika ställen. När jag bara satte på magen fick jag blåmärken som gjorde ganska ont att sätta nålen i, men när jag kom på att ta nån i magen, nån på låret, nån annanstans osv, då blev det inte så farligt. Innan dess såg jag ut som om någon misshandlat mig =/ Man kan kolla var det är ok att sätta med en syrra, sin läkare eller i Fragmins egna information. Jag blev bara informerad om magen på sjukhuset, lite synd.

Och tro mig, även om det är skitjobbigt att sätta nålar i sig själv i början så vänjer man sig. Även jag som varit nästan hysteriskt rädd för sprutor innan kunde ju. Det blir aldrig särskilt kul, men man fixar det. Nu känns det nästan mer konstigt att nån annan ska sticka mig tex vid vaccination!



Väldigt tunn liten nål är det, alltid något..

Nu har ju jag slutat, men tänkte ändå skriva några rader, mest för att jag själv googlade som tusan nr jag börjat med det o tyckte det kändes skönt att läsa om andra som också åkt på det.

Jag fick börja med Waran, som är kraftigt blodförtunnande, för att jag fick proppar i ena benet. Djup ventrombos även kallat. Första dagarna var jag tvungen att även ta sprutor eftersom det tar några dagar innan effekten på Waran kommit igång, o jag hatar verkligen allt som har med nålar att göra, så det var en pärs. Sen hade de problem att få mitt värde att ligga bra, fick ta blodprov var 3e dag ungefär, inte så kul det heller. Att åka till sjukhuset så ofta är inte särskilt roligt.. Sen kunde de inte svara på när jag kunde börja träna ordentligt igen, och jag förstod snart att det var för att de flesta av deras patienter är så gamla att de inte brukar göra så mkt annat än lättare motion. På informationsbroschyren om Waran står två äldre kvinnor tex, alla i väntrummet snittade nog på 40 år äldre än mig o över.. Inte blev det bättre när sköterskorna ibland dubbelkollade i journalen när jag kom o skulle ta prover, suckade o sa "Så ung.." =/

Går man på Waran får man inte dricka mer än nåt enstaka glas, kändes ju kul när sommaren snart skulle börja och man vill kunna gå ut, sitta på uteserveringar o dricka lite cider osv.. Och så måste man ha Waran-brickan på sig så fort man sticker näsan utanför dörren, så att sjukvårdspersonal ska se att man är behandlad med det om det händer något.. Gör inte direkt att man känner sig friskare. Mitt tips är att köpa nån snygg kedja man trivs med, man får med en vit gummisnodd från sjukhuset, hur kul är det? Jag knatade iväg till Guldfynd o köpte en tunn kedja att ha brickan i. Då ser det ut ungefär som en id-bricka på håll o de enda som noterade vad det egentligen var, var läkare eller hade en själv.

Jag drabbades av en oerhört jobbig biverkning av Waran, och det var att jag började tappa håret. Jag råder alla som börjar med Waran att vara medvetna om att det kan gå så, och OM det gör det, stå på dig! För Waran är ganska billigt för landstinget, så de vill inte gärna ändra behandling. Jag visste om att risken fanns o det är klart att man kände efter lite extra, men när det väl började falla så tro mig, det är inte frågan om "lite extra". Det DALAR. Hår överallt, badrummet fullt, hårborsten full, långa hårstrån hängde konstant runt armarna på mig eftersom de fastnade i tröjan osv. Fruktansvärt :( Först ville de byta till "vitt Waran" eftersom det i vissa fall är just färgämnet man reagerar på. Så var det förstås inte, håret fortsatte trilla i skrämmande hastighet. Så då ville jag byta, och då blev det sprutor igen. Usch för sprutor, och dessa (Fragmin) gör faktiskt ganska ont, man får fula blåmärken osv, men tro mig jämfört med att tappa håret är allt ganska okej.

Först ville de inte låta mig byta till sprutor- sköterskan jag fick på tråden när jag ringde tyckte minsann att jag gott kunde vänta några veckor till, fast läkaren sagt att jag skulle höra av mig om det inte vände på nån vecka. Jo eller hur, för det kändes ju verkligen som om jag ville chansa.. NOT. Fick sen prata med överläkaren som hade jour som inte tyckte det var nåt att prata om, skrev ut sprutor och så var det med det.

Att gå på Waran är inte kul, man känner sig konstig och det är sådär att alltd passa sig för att slå sig ( om man håller på med såna sporter) och att gå och ta prover jämt. Men man fixar det. Och om man hör till de få som tappar håret så finns det andra lösningar (det med sprutorna tar jag en annan gång) och det växer tillbaka. Och aldrig blir man så glad av mängder av nya små strån som pekar åt alla håll som efter en sån pärs.. :)


Min bricka med kedja. Baksidan av den, som ser likadan ut, låg mot min hud jämt så den är nästan svart.